En organism har ofta ingen anledning (eller möjlighet) att lämna sitt område utan föds, lever och dör i sitt habitat. Är man smalnischad, dvs man har mycket specifika krav på sin miljö, kommer man sällan eller aldrig lämna detta område. Är man en smalnischad koala (och endast äter eukalyptus) har det därmed stor betydelse om:

• Området man lever innehåller många samlingar med eukalyptusträd
• Samlingarna av eukalyptusträd innehåller många individer eukalyptus
• Avståndet mellan samlingarna med eukalyptusträd inte är för långt

Händer något med den samling eukalyptusträd man lever i måste man, som i filmen nedan, hitta ett nytt habitat. Ovanstående tre punkter kommer således ha stor betydelse för hur många koalor som kan leva i ett område. Vidare har de tre punkterna stor betydelse för hur stor chansen är att koalan kan återkolonisera ett habitat. Är det för långt mellan habitaten kommer koalan i filmen nedan förmodligen inte orka fram (eller så blir den uppäten, överkörd etc)

När man ser en koala i naturen så kommer den vanligtvis syssla med någon av följande aktiviteter: sova (98% av fallen) eller äta (1,9% av fallen). Tydligen är det mycket ovanligt att man ser en koala som rör sig på marken. Heja koalan!
Bokfrågan: vilken djurgrupp tillhör koalan och varför finns denna djurgrupp i så stort antal i Australien?

Mammuten är en art som utrotats, förmodligen på grund av en kombination av klimatförändringar + människans jakt. Film # 1 visar en 40 000 år gammal mammutunge som fått forskarna att drömma klonala frankensteindrömmar.

Den långörade ökenspringråttan (!)/ Jerboan är en art vars dagar kanske är räknade. Detta är sorgligt då ovanstående tycks vara en trevlig liten gnagare. Klipp # 2 visar några av de första rörliga bilderna på arten. De överdimensionerade öronen samt råttans hoppiga stil gör det hela ännu sorgligare.

Biologiboksfråga: På vilket sätt kan människan hållas ansvarig för deras eventuella utrotning? 

Ibland ser man trevliga företeelser i naturen som kan få en att tro att djur och växter bryr sig om andra arters väl och ve. En fågel pickar bort irriterande parasiter ur noshörningens rygghud är ett exempel på detta. En trevlig fågel helt enkelt!

Oftast handlar det snarare om att beteendet höjer bärarens fitness. Mutualism är en sådan företeelse, två artolika individers fitness ökar av varandras närvaro (som fågeln och noshörningen). En konsekvens av mutualism är att populationstillväxten gynnas. Fågeln i exemplet ovan gör så att det finns fler noshörningar!

Notera dock att grunden för beteendet är individens egna själviska handlande. Fågeln får mat och överlever bättre, noshörningen slipper parasiter och överlever bättre (om man vill vara extrem kan man säga att det är generna som överlever bättre). I biologins grymma värld bryr man sig inte om andra arter. Man bryr sig inte ens om sina artfränder. Livet är själviskt. Och hårt.

Filmen visar myror som skyddar en fjärilslarv från andra myror. Gör myrorna detta för att de är godhjärtade?

En atomkärna hålls samman av en, för mig som icke fysiker, mystisk kraft: “den starka kärnkraften”. Denna kraft förhindrar att atomkärnans protoner repellerar varandra och att atomärnan faller sönder. Klyver man atomkärnan och “släpper lös” den starka kärnkraften frigörs stora mängder energi (se formeln ovan).

En konsekvens av detta kan man se i nedanstående sorgliga film.

Albert Einstein, som är upphovsman till formeln ovan, skall ha sagt följande: “Sprängningen av atomkärnan har förändrat allting utom vårt sätt att tänka”